Den 1:a februari 2013, i fredags, så var det 4 år sedan jag flyttade från Umeå. Så jag har redan spenderad hela 4 år i Norrköping. Vet inte riktigt vad jag egentligen skulle skriva i detta inlägget, men ville bara säga att jag lärt mig så himla mycket. Jag har lärt mig vad vänskap är, vilka man ska och inte ska umgås med, vad som är farligt för just mig och inte farligt och så vidare..

 

Kommer ihåg natten vi körde ända från Umeå till Norrköping, det tog 12 timmar, med stopp såklart.. Vi kom med snö på biltaket då det inte var en enda snöfläck här. Bara jag och mamma. Knappt hon visste vad vi gav oss in på. En helt främmande och okänd stad, tänk er! Så himla långt bort från allt jag växt upp med. Alla mina vänner, alla mina minnen och min underbara skola. Jag var 14 år och var livrädd, allt var så himla nytt, kommer ihåg det som om det vore igår! Vi kom fram 2 på natten och hela Norrköping sov. Vi sov vår första natt i bilen och det var svin kallt verkligen! Dom 2 första veckorna stod jag vid vardagsrums fönstret och grät i timmar, bara kollade ut och bröt ihop. Varje dag, samma sak! Det kändes verkligen som att jag inte passade in, jag ville inte vara här.. Till slut sa jag till mig själv att jag skulle skärpa till mig och ta en dag i taget! Jag började på en skola där jag inte trivdes alls, så jag fick plats på en annan, Victoriaskolan, där jag gick från 6:an till 9:an. Jag fick bra vänner och började tycka om det! 

 

I början av 2010 så mådde jag skit, jag var så himla svag och så ensam. Jag fick till slut en bra bästa vän, som jag efter ett år splittrades med på grund av en annan. Sen började allt byggas upp, mitt självförtroende, min svaga sida som blev allt starkare och starkare för varje dag! Känner att jag själv varit så himla stark. Tagit emot SÅ JÄVLA MYCKET SKIT. Jag var som en ängel i början, har till och med fått höra det själv. Jag var för snäll, jag lät alla in, samtidigt som jag bara mådde dåligt av det. Till sist fick jag nog. Jag började se allt från andras vinklar. Jag vet, det kanske låter dumt och konstigt, men det är sant! Jag levde mig in i andras ögon och såg från deras perspektiv. Då förändrades allt. Jag lärde mig från andra, och det är den människan jag är idag. Jag är en stark tjej, jag tar ingen skit, jag har lärt mig så himla mycket, det är nästan sjukt. Jag låter verkligen ingen dra mig ner. 

 

Jag vill framför allt tacka min vackra mamma som fört mig hit, skulle inte vara den människan som jag är idag annars. Jag har vuxit med stora steg och vet precis vad som är rätt och fel. Sen vill jag tacka mina fina vänner jag har här, OCH i Umeå, som jag fortfarande har kontakt med. Dom som verkligen finns där och förstår mig. Är så tacksam för allt. Jag vet precis vad jag ska göra av mitt liv och vem jag vill bli. Denna resa förändrade mitt liv.